French Realist Painter, 1814-1875 .was a French painter and one of the founders of the Barbizon school in rural France. Millet is noted for his scenes of peasant farmers; he can be categorized as part of the naturalism and realism movements.   Related Paintings of jean-francois millet :. | Woman knitting (san19) | Shepherdess with her flock (san17) | Mme.Eugene Canoville (san15) | Axplockerskorna | Mme.Eugene-Felix Lecourtois (san14) |
Related Artists:
Pasternak, Leonid
Russian, 1862-1945 Russian painter of Ukrainian birth. From 1881 to 1883 Pasternak studied painting privately with Professor Yevgraf Semyonovich Sorokin (1821-92), while working towards a degree in medicine. Switching to law, he also spent several terms studying drawing at the Akademie in Munich between 1883 and 1885. He had his first success in 1889 when his large genre painting in oil, News from Home (1.10*1.52 m, 1888; Moscow, Tret'yakov Gal.), was bought by the influential collector Pavel Tret'yakov. The painting reflects the influence of his German teachers in the sombre tones and the emphasis on the realism of the figures and setting. In 1889 he settled in Moscow and established his own art school.
Pieter Jansz. Saenredam
(June 9 1597 - buried May 31 1665) was a painter of the Dutch Golden Age, known for his distinctive paintings of whitewashed church interiors. Saenredam was born in Assendelft, the son of the Northern Mannerist printmaker and draughtsman Jan Pietersz Saenredam (1565-1607), a follower of Goltzius whose sensuous naked goddesses are in great contrast with the work of his son. In 1612 he moved to Haarlem, where he became a pupil of Frans de Grebber and lived for the rest of his life. In 1614 he became a member of the Haarlem Guild of St. Luke. He died in Haarlem. A contemporary of the painter-architects Jacob van Campen, Salomon de Bray, and Pieter Post, he is noted for his surprisingly modern paintings of church interiors, the great bulk of his production. Saenredam achieved this modern look by using very even light, subtlely modulated, and by removing detailed depiction of textures, in meticulously measured and drawn sketches. He would make these sketches in pencil, pen, and chalk, then and add in watercolor to help give the sketch texture and color. The sketches are detailed, conveying the interior atmosphere through the clever use of light and graduated shadows. Saenredam often deliberately omitted people and church furniture from work, thus focusing more attention on buildings and their architectural forms. Only after having made precise measurements, and precise sketches and drawings of the churches, he would take them to his studio where he started to create his paintings, often after a delay of many years. His emphasis on even light and geometry is brought out by comparing his works with those of the rather younger Emanuel de Witte, who included people, contrasts of light and such clutter of church furniture as remained in Calvinist churches, all usually ignored by Saenredam. Unlike de Witte's, Saenredam's views are usually roughly aligned with a main axis of the church.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.